Från litterära dialoger till autentiska samtal: om beskrivningen av pragmatiska markörer i isländska ordböcker

I och med 2000-talets digitala revolution har dokumenteringen av det talade språket ändrats radikalt. Istället för att åka ut på fältet för att fånga enstaka ord och uttryck som man gjorde förr bandar språkforskare nu in hela samtal som kan spelas upp vid behov och användas för att skapa stora talspråkskorpusar. Den digitala tekninken har även lett till att det talade språket har fått en annan status i samhället. En stor del av dagens kultur- och nyhetskonsumtion bärs uppe av
samtal: poddar, teveinslag och korta filmsnuttar på sociala medier som kan textas och transkriberas automatiskt. Det talade språket är inte lika flyktigt som det var förr och man kan inte längre lita på att det som man har sagt i det offentliga försvinner. Utvecklingen ger lexikografer en anleding till att fundera på samtalspråkets plats i ordböcker och hur det framställs. Har den skriftspråksbaserade ordbokstraditionen klarat av att beskriva vardaglig
interaktion på ett advekat sätt? Finns det anledning till att göra något annorlunda? Syftet med mitt föredrag är att diskutera hur pragmatiska markörer som partiklar, tilltal och artighetsfraser beskrivs i isländska ordböcker. Frågeställningarna är som följer: 1) Hur beskrivs de pragmatiska markörerna i ordboken och återspeglar de egentligt språkbruk? 2) Hur snabbt ska man ta in nya uppslagsord och betydningar från talspråket? 3) Ska allmänna ordböcker göra anspråk på att omfatta såväl tal som skrift? Går det att integrera båda former i de
befintliga ordböckerna eller borde samtalsspråket beskrivas i ett kompletterande uppslagsverk (se t.ex. Samtalsorðabók och Hansen 2015)? I föredraget argumenterar jag för att det finns ett tydligt behov för en mera nyanserad
analys av pragmatiska partiklar som bygger på autentiska samtal. En sådan beskrivning av vardaglig interaktion är inte minst viktig för andraspråkstalare som håller på att lära sig isländska.